För många bloggar!

Det finns på tok för många bloggar, så därför sammanför jag nu alla mina bloggar i min ordinarie:
Napalm och Cthulhu

Attack of the Giant Leeches (1959)

En het blondin, ett träsk samt gigantiska iglar spelade av människor i säckliknande kostymer som attackerar folk och samlar dem på hög för att suga blodet ur dem. Behövs särskilt mycket mer för att utgöra en klassisk skräckfilm?

Attack of the Giant Leeches är väl inte en odödlig film, men den är definitivt sevärd ändå. Yvette Vickers är verkligen hur snygg som helst i rollen som tidigare nämnda blondin . Det är sällan man som ett barn av vår moderna tid förväntar sig så mycket sex appeal i en film med såpass många år på nacken som denna.
Ken Clark som spelar hjälten är bra på sin roll. Han är en mycket klassisk filmhjälte, utan tvekan, utan rädsla och med ett stiligt anlete att visa upp inför kameran.

Det är dessutom, som alltid, väldigt trevligt att se den betydligt mer välkände Dan White i en mindre känd film. Vet ni inte vem Dan White är så kan ni alltid titta in på hans sida på IMDB och med all säkerhet känna igen en hel del titlar i filmlistan.

Slutpläderingen blir helt klart en gammal skräckis som håller vad den lovar, men egentligen inte ger någonting utöver det. Slutbetyget blir därmed tyvärr bara två köttyxor.

The Beast of Yucca Flats (1961)

Detta var Tor Johnsons (även kallad "The Super Swedish Angel") sista officiella film. För filmentusiaster så är hans runda skepnad och skalliga huvud inte direkt främmande eftersom han bland annat är med i den ökända och näst intill obligatoriska Plan 9 From Outer Space (1959). Plan 9 kallas ofta för den sämsta filmen som någonsin gjorts, vilket är orättvist. The Beast of Yucca Flats är nämligen ännu sämre.

För det första är allt filmat utan ljud. En berättarröst är med oss under hela filmen och gör sitt bästa för att dramatisera fullständigt odramatiska scener. Utöver detta så är det väldigt lite tal med, undantaget några få replikutväxlingar som är inspelade i ett rum med eko i efterhand.
Ingen karaktär varken låter eller ser engagerad ut.
Det hela börjar med att en vetenskapsman (Tor Johnsons roll) blir jagad in på ett område för testsprängningar av atombomber. Han rör sig dock långsamt och trippande, och även när han flyr för sitt liv så verkar det mest som om han bara stultar fram lite på måfå. En bomb sprängs och strålningen gör tydligen vetenskapsmannen till ett monster med lite brännsår i ansiktet. I nästa scen dödar han en man som stannat för att kolla till sin bil och stryper hans hustru. Hon lever dock när besten bär iväg henne till sin grotta där han... inte gör någonting med henne.
Lagens långa arm hittar mannen och sedan kvinnan. Hon dör fullständigt odramatiskt på väg från grottan och i tidningarna står det att en best dödat man och hustru. Hur de vet att en best är inblandad? Ingen vet. Ingen har sett honom, ingen har tagit sig undan och kvinnan sade ingenting innan hon dog.

Nu skall lagens långa arm jaga rätt på monstret från en helikopter samtidigt som en barnfamilj stannat till i närheten. De två bröderna i familjen är "äventyrslystna gossar" berättar berättarrösten. Det är bra att han gör det, för de ser bara grymt uttråkade ut när de gör sitt bästa för att traska så långt bort från filmen som möjligt. Fadern i familjen går för att leta efter sönerna och blir då beskjuten av helikoptern, helt utan anledning.
Sedan springer han en massa, berättarrösten upprepar sina försök till att dramatisera det hela och Tor Johnsons monster hittar pojkarna och trippar efter dem medan han håglöst viftar lite med en pinne och de lika håglöst med lätthet springer ifrån honom.
Fadern överlever odramatiskt, pojkarna hittas odramatiskt, besten blir odramatiskt nedgjord till sist och filmen är äntligen över.

Det enda som var helt okej i The Beast of Yucca Flats var filmmusiken. Den var klassisk skräckfilmsmusik, och är därmed det enda som räddar betyget från ingenting till en halv köttyxa:

The Wolf Man (1941)

Svensk titel: Varulven

"Even a man who is pure at heart and says his prayers at night, may become a wolf when the wolfsbane blooms and the autumn moon is bright"

Det ovanstående är ett citat som ofta används även i moderna filmer om varulvar. En del påstår att det är ett gammalt uttryck från östeuropa, vilket är en faktoid eftersom författaren Curt Siodmak (manusförfattaren) har berättat att han helt enkelt hittade på det. Även här ser vi alltså vilket stort inflytande gamla skräckfilmer har än i våra dagar.

The Wolf Man handlar om hur Larry Talbot återvänder till sin hemort efter många års frånvaro. Där faller han för en söt flicka, som tyvärr redan är upptagen och råkar sedan på än mer problem då han faller offer för varulvsförbannelsen. Givetvis tror han inte själv på det först och när han väl börjar inse hur det ligger till är det helt klart för sent.

I den här filmen får vi faktiskt se Claude Rains, till skillnad från när han spelade i The Invisible Man. Han spelar med stor övertygelse Larry Talbots pappa.
Huvudrollsinnehavaren kan jag som kvinna först tycka är något av en besvikelse då han ärligt talat inte är särskilt stilig. Snart glöms dock detta bort eftersom Lon Chaney J.r. snabbt bevisar att han är en utmärkt skådespelare med ett brett känsloregister och att han till fullo klarar av att beskriva den komplicerade psykologiska kluvenheten hos huvudkaraktären då denne genomgår sin förvandling.
Ett annat stort namn i filmen är givetvis Bela Lugosi som här spelar en zigenare vid det inte särskilt underfundiga namnet Bela. Bela kommer till staden med det resande zigenarsällskapet och försörjer sig på att spå i händer, men någonting verkar inte riktigt stå rätt till med honom från första början, utan han framstår som en synnerligen plågad man.

Något av det bästa med The Wolf Man är de mycket goth-inspirerande miljöerna. Det är dimmiga skogar med nakna, svarta trädskelett och trånga gator där skymningen kastar sin dramatik över omgivningarna. Specialeffekterna är också mycket fint utförda, även om sminkningen av herr Talbot definitivt skulle kunna ha utförts annorlunda. Inte för att det är fult gjort, långt därifrån, men för att designen av hans varulvs-jag ser mer ut som någon slags gorilla. Kan man bortse från den lilla missen så är The Wolf Man en fullpoängare som innehåller allt från psykisk skräck, kluvenhet, kärlek, dramatik och sorg. Därmed kan jag utan att överdriva rekommendera filmen till såväl varulvsentusiaster som de flesta andra med förkärlek för gothisk skräck och ger den fyra köttyxor av fem möjliga.

The Invisible Man (1933)

Svensk titel: Den osynlige mannen

Det här var Claude Rains första talfilm. Från början var det tänkt att Boris Karloff skulle spela den osynlige mannen, men Karloff tackade nej eftersom han inte skulle synas alls förrän mot slutet av filmen. Det anser jag helt klart vara väldigt divigt av honom, men samtidigt så passar Claude Rains perfekt, så allt ordnade sig till det bästa till slut.

I korthet går filmen ut på att en vetenskapsman har kommit på hur man kan göra sig själv osynlig. I en liten by börjar han utföra mindre skämt som snart blir mer och mer ondskefulla i och med att osynligheten också långsamt gör honom vansinnig. Snart blir det tydligt att han måste stoppas till varje pris.

Överlag är det här en mycket snyggt gjord film som håller än i dag. De många effekterna med en osynlig huvudrollsinnehavare utförs elegant och klurigt och dialogen är smart och intressant. Den osynlige mannens repliker växlar mellan skämtsamma och vansinniga och samtidigt som filmen lockar till skratt så fastnar gärna skrattet i halsen efter en stund då man inser just hur långt denne osynlige vettvilling är beredd att gå.
Den kvinnliga huvudrollsinnehavarinnan Gloria Stuart är i dag mest känd som den gamla tanten i gigantfilmen Titanic, men en gång i tiden var hon även en riktig pangbrud som gjorde bra ifrån sig i Den Osynlige Mannen. Hennes rolltolkning är både hjärtevarm och trovärdig, helt klart en klassisk skräckfilmshjältinna.

Tveklöst sopar filmen banan med den långt senare Hollow Man (2000) på samma tema och jag ger den lika tveklöst fyra köttyxor av fem möjliga.

The Beast From 20,000 Fathoms (1953)

Svensk titel: Skräcködlan

Utan denna pärla är det tveksamt om Godzilla (1954) och många liknande monsterfilmer någonsin hade skapats. Hela tiden under tittandet märker man vilken inspirationskälla den här filmen varit, inte bara under femtiotalet utan ända fram till nutidens Godzilla (1998) och Cloverfield (2008).

Storyn i korthet går ut på följande:
När man testspränger en atombomb väcks en gammal gigantisk dinosaurie till liv. Endast ett ögonvittne finns, men alla tror så klart att han har drabbats av en chock på grund av ett snöskred och klappar honom tröstande på huvudet med förklaringen "hallucinationer".
Monstret simmar sedan raka vägen till första bästa storstad, slukandes skepp och manskap på vägen. Väl framme klampar det omkring på gatorna, käkar upp folk, skakar om bilar och river hus, alltmedan den blir beskjuten av det mesta som fanns att tillgå på den tiden.
Visst låter det hemskt bekant? Det är egentligen synd och skam att den här godbiten blivit praktiskt taget bortglömd med tiden.

Filmen innehåller några saker som jag ser som ganska ovanligt för en skapelse från femtiotalet. Det finns det en intelligent och utbildad ung kvinna som inte blir runtsläpad av monstret eller ens hamnar i livsfara, trots att hon är en huvudfigur. Därtill så pratar man under en kort scen franska i filmen, detta i en tid när alla pratade engelska - alla. Så länge man talade långsamt nog förstod till och med utomjordingar och infödingsstammar isolerade i djungler engelska.
En annan sak som gör att man märker skillnaden i tid mellan den här och moderna monsterfilmer är hur gentlemannamässigt folk beter sig. De skrattar inte och pekar finger åt det stackars levande ögonvittnet. De säger inte att han är galen. Samtliga karaktärer i filmen är genomgående sympatiska personer, helt enkelt.
Någonting som också är hemskt utmärkt och som många av dagens filmer skulle kunna lära sig en del av är att de drar ut på storyn. De låter inte monstret dyka upp i full synlighet i scen ett för att sedan klumpigt valsa sig igenom hela filmen. De visar en svans här, ett hastigt klipp där, och sedan får man i stället följa dinosauriens framfart genom rapporter från radio och tidningar via huvudkaraktären.
Väl värt att nämna är också den mycket trevliga dialogen och det härliga samspelet mellan den manliga och kvinnliga huvudkaraktären.

Allt som allt är "Skräcködlan" ett måste för monsterdiggare överallt. Även om du redan känner till storyn i stora drag så är den här filmen väl värd att lägga ned 80 minuter av sitt liv på. Jag personligen ger den fem köttyxor av fem möjliga.