The Wolf Man (1941)

Svensk titel: Varulven

"Even a man who is pure at heart and says his prayers at night, may become a wolf when the wolfsbane blooms and the autumn moon is bright"

Det ovanstående är ett citat som ofta används även i moderna filmer om varulvar. En del påstår att det är ett gammalt uttryck från östeuropa, vilket är en faktoid eftersom författaren Curt Siodmak (manusförfattaren) har berättat att han helt enkelt hittade på det. Även här ser vi alltså vilket stort inflytande gamla skräckfilmer har än i våra dagar.

The Wolf Man handlar om hur Larry Talbot återvänder till sin hemort efter många års frånvaro. Där faller han för en söt flicka, som tyvärr redan är upptagen och råkar sedan på än mer problem då han faller offer för varulvsförbannelsen. Givetvis tror han inte själv på det först och när han väl börjar inse hur det ligger till är det helt klart för sent.

I den här filmen får vi faktiskt se Claude Rains, till skillnad från när han spelade i The Invisible Man. Han spelar med stor övertygelse Larry Talbots pappa.
Huvudrollsinnehavaren kan jag som kvinna först tycka är något av en besvikelse då han ärligt talat inte är särskilt stilig. Snart glöms dock detta bort eftersom Lon Chaney J.r. snabbt bevisar att han är en utmärkt skådespelare med ett brett känsloregister och att han till fullo klarar av att beskriva den komplicerade psykologiska kluvenheten hos huvudkaraktären då denne genomgår sin förvandling.
Ett annat stort namn i filmen är givetvis Bela Lugosi som här spelar en zigenare vid det inte särskilt underfundiga namnet Bela. Bela kommer till staden med det resande zigenarsällskapet och försörjer sig på att spå i händer, men någonting verkar inte riktigt stå rätt till med honom från första början, utan han framstår som en synnerligen plågad man.

Något av det bästa med The Wolf Man är de mycket goth-inspirerande miljöerna. Det är dimmiga skogar med nakna, svarta trädskelett och trånga gator där skymningen kastar sin dramatik över omgivningarna. Specialeffekterna är också mycket fint utförda, även om sminkningen av herr Talbot definitivt skulle kunna ha utförts annorlunda. Inte för att det är fult gjort, långt därifrån, men för att designen av hans varulvs-jag ser mer ut som någon slags gorilla. Kan man bortse från den lilla missen så är The Wolf Man en fullpoängare som innehåller allt från psykisk skräck, kluvenhet, kärlek, dramatik och sorg. Därmed kan jag utan att överdriva rekommendera filmen till såväl varulvsentusiaster som de flesta andra med förkärlek för gothisk skräck och ger den fyra köttyxor av fem möjliga.