Attack of the Giant Leeches (1959)

En het blondin, ett träsk samt gigantiska iglar spelade av människor i säckliknande kostymer som attackerar folk och samlar dem på hög för att suga blodet ur dem. Behövs särskilt mycket mer för att utgöra en klassisk skräckfilm?

Attack of the Giant Leeches är väl inte en odödlig film, men den är definitivt sevärd ändå. Yvette Vickers är verkligen hur snygg som helst i rollen som tidigare nämnda blondin . Det är sällan man som ett barn av vår moderna tid förväntar sig så mycket sex appeal i en film med såpass många år på nacken som denna.
Ken Clark som spelar hjälten är bra på sin roll. Han är en mycket klassisk filmhjälte, utan tvekan, utan rädsla och med ett stiligt anlete att visa upp inför kameran.

Det är dessutom, som alltid, väldigt trevligt att se den betydligt mer välkände Dan White i en mindre känd film. Vet ni inte vem Dan White är så kan ni alltid titta in på hans sida på IMDB och med all säkerhet känna igen en hel del titlar i filmlistan.

Slutpläderingen blir helt klart en gammal skräckis som håller vad den lovar, men egentligen inte ger någonting utöver det. Slutbetyget blir därmed tyvärr bara två köttyxor.

The Beast of Yucca Flats (1961)

Detta var Tor Johnsons (även kallad "The Super Swedish Angel") sista officiella film. För filmentusiaster så är hans runda skepnad och skalliga huvud inte direkt främmande eftersom han bland annat är med i den ökända och näst intill obligatoriska Plan 9 From Outer Space (1959). Plan 9 kallas ofta för den sämsta filmen som någonsin gjorts, vilket är orättvist. The Beast of Yucca Flats är nämligen ännu sämre.

För det första är allt filmat utan ljud. En berättarröst är med oss under hela filmen och gör sitt bästa för att dramatisera fullständigt odramatiska scener. Utöver detta så är det väldigt lite tal med, undantaget några få replikutväxlingar som är inspelade i ett rum med eko i efterhand.
Ingen karaktär varken låter eller ser engagerad ut.
Det hela börjar med att en vetenskapsman (Tor Johnsons roll) blir jagad in på ett område för testsprängningar av atombomber. Han rör sig dock långsamt och trippande, och även när han flyr för sitt liv så verkar det mest som om han bara stultar fram lite på måfå. En bomb sprängs och strålningen gör tydligen vetenskapsmannen till ett monster med lite brännsår i ansiktet. I nästa scen dödar han en man som stannat för att kolla till sin bil och stryper hans hustru. Hon lever dock när besten bär iväg henne till sin grotta där han... inte gör någonting med henne.
Lagens långa arm hittar mannen och sedan kvinnan. Hon dör fullständigt odramatiskt på väg från grottan och i tidningarna står det att en best dödat man och hustru. Hur de vet att en best är inblandad? Ingen vet. Ingen har sett honom, ingen har tagit sig undan och kvinnan sade ingenting innan hon dog.

Nu skall lagens långa arm jaga rätt på monstret från en helikopter samtidigt som en barnfamilj stannat till i närheten. De två bröderna i familjen är "äventyrslystna gossar" berättar berättarrösten. Det är bra att han gör det, för de ser bara grymt uttråkade ut när de gör sitt bästa för att traska så långt bort från filmen som möjligt. Fadern i familjen går för att leta efter sönerna och blir då beskjuten av helikoptern, helt utan anledning.
Sedan springer han en massa, berättarrösten upprepar sina försök till att dramatisera det hela och Tor Johnsons monster hittar pojkarna och trippar efter dem medan han håglöst viftar lite med en pinne och de lika håglöst med lätthet springer ifrån honom.
Fadern överlever odramatiskt, pojkarna hittas odramatiskt, besten blir odramatiskt nedgjord till sist och filmen är äntligen över.

Det enda som var helt okej i The Beast of Yucca Flats var filmmusiken. Den var klassisk skräckfilmsmusik, och är därmed det enda som räddar betyget från ingenting till en halv köttyxa: